🌱 RIP Oasen – växthuset rasade under snömassorna

Katastrofen är ett faktum och Oasen, en rekreationsplats, dukade under i vintras för snötyngden. Samma sak med gamla Glädjehuset – det som skulle bli Plantlabbet, men mer om det sen. Först tar vi Oasen. Där finns så mycket historia och så många goda minnen, sådant som inte riktigt går att sätta ord på utan snarare sitter lagrat i kroppen, i händerna som har arbetat där, i blicken som vilat mellan grönt och ljus.

Oasen var en plats för återhämtning, men också för skapande. Där fick tankarna vandra fritt samtidigt som något konkret växte fram, både i jorden och inom mig. Det var en plats där tid kunde få sträcka ut sig, där kaffet smakade bättre och där varje liten förändring i växterna kändes som ett samtal. Att se den platsen falla ihop, bokstavligen pressad till marken av snön, känns som att förlora något mer än bara en konstruktion. Det är som att en del av en själv har vikt sig.

Tungt att vakna ur feberdimman en vinterdag och mötas av synen, både Oasen och gamla Glädjehuset hade fallit ihop under snömassorna. Kroppen var redan nere för räkning, men verkligheten väntade inte på återhämtning. Det var bara att ta in det som hänt, mitt i ett tillstånd där allt redan kändes dimmigt och overkligt.

Jag lyckades dock rädda odlingstunneln, tack och lov. Det blev en sådan där insats som sker på ren vilja, när kroppen egentligen inte orkar men något annat tar över. Ett växthus kvar, ett andrum, något som fortfarande stod upp när så mycket annat hade gett vika.

Det går inte att komma ifrån känslan av maktlöshet, att vara sängliggande och samtidigt veta att tre växthus behöver skottas fram, stöttas upp, räddas från tyngden. Att inte kunna göra det man vet behövs. Samtidigt finns det något i det här som också landar i insikt. Om krafter som är större än en själv, om begränsningar, men också om vad som faktiskt håller – både i material och i människa.

Idag var dagen då jag skulle börja. Inte bygga upp, inte planera framåt – utan börja i det som är kvar. Röja undan. Ta hand om det som går att rädda och samtidigt våga släppa det som gjort sitt. Ett arbete som både är fysiskt tungt och märkligt stillsamt på samma gång. Jag valde dock att göra annat…

Det är mycket som ska gås igenom. Tak och trasiga väggar, sprucket material, sådant som en gång bar upp något levande. Mitt i allt finns också det som klarat sig – delar som fortfarande har kraft kvar, som kan få fortsätta vara en del av något nytt. Det blir tydligt hur mycket som faktiskt går att ta tillvara när man stannar upp och tittar noga. Inte bara av praktiska skäl, utan som en del av ett mer varsamt sätt att arbeta. Att inte kasta bort mer än nödvändigt, att låta material få fortsätta sin livscykel på ett annat ställe.

Samtidigt finns det en gräns. Allt går inte att rädda. Men någonstans i röjandet finns också början på något nytt. Varje yta som rensas fram, varje hög som sorteras, skapar lite mer luft tänker jag. Lite mer plats att tänka, att andas, att så småningom börja om. Inte från noll, utan från det som faktiskt finns kvar.

Och kanske är det där någonstans nästa kapitel börjar. Inte i det som föll, utan i det som blev kvar. Och i det som ska byggas upp igen, med ännu mer förståelse i ryggen.

Vi får se vad som mäktas med, både när det gäller kostnader och ork, med nytt växthus och ett nytt Jordmakeri som jag hade planerat inför sommaren. Samtidigt känns det viktigare än någonsin att tänka hållbart i varje beslut – inte bara vad som är möjligt nu, utan vad som håller över tid. Ett önskescenario är ju ett träväxthus med glas, stort och rymligt, ett riktigt rekreationsrum som inte är ett hemmabygge utan något som kan stå stadigt i många år framåt. Gärna med kamin, murad grund och träpartier målade med roslagsmahogny, material som åldras vackert och kan underhållas snarare än bytas ut. Att bygga något långsiktigt, som kan repareras, förbättras och leva vidare, känns som en slags motkraft till det som nu rasat.

Och samtidigt finns det en annan dimension av hållbarhet som smyger sig på, att inte behöva göra allt på en gång. Att låta återbruk, eftertanke och platsens egna förutsättningar få styra. Kanske går det att ta tillvara delar av det som varit, låta material få nytt liv i något annat. Att bygga vidare snarare än börja om helt. Ja men säg, vad är väl en bal på slottet – men kanske kan det bli något ännu bättre, något mer förankrat.

Jag hade också tänkt byta ut rabatten längs planket redan innan detta hände, och nu känns det nästan ännu mer självklart. Istället för en klassisk rabatt längst bort vill jag plantera bambu längs hela planket, så att det knyter ihop med bambun vid uteduschen. Det blir både enklare att sköta och mer sammanhållet i uttrycket, en lugnare rytm för ögat att vila i. Mindre punktinsatser och mer helhet, också det en form av hållbarhet.

Det finns ett blodplommon i ena hörnet av gamla växthuset och ett stort japanskt körsbär i det andra. Två starka, etablerade träd som redan bär platsen. Här tänker jag att några stora hortensior skulle kunna få ta plats däremellan, mjuka upp och förstärka det som redan finns snarare än konkurrera med det. Att arbeta med det etablerade, låta växtligheten bygga vidare på sina egna förutsättningar, istället för att hela tiden börja från noll.

Kanske är det så det får bli nu, inte ett stort omtag i allt på en gång, utan en mer lyhörd uppbyggnad. Där hållbarheten inte bara handlar om materialval, utan också om tempo, omsorg och respekt för det som redan lever och har levt här.

Allt gott!

/Johnna aka Bondjäntan

Bilder från Oasen