🌱 Saker jag går igång på – det som får det att pirra lite extra

Jag har tänkt på det där ibland. Vad det är som faktiskt får mig att stanna upp, känna efter, bli lite extra glad eller nästan lite besatt. Eller kanske snarare en jordig, levande grund i allt. Jag får många frågor om hur jag hittar balansen, hur man kan tycka om det vackra med gott samvete och ändå välja rätt, kan man konsumera och vara snäll mot jorden (tellus), behöver det ena utesluta det andra? Och jag har inga klockrena svar, men när jag börjar lista upp saker så märker jag att det finns en röd tråd.

Först och främst: naturen.
Det är nästan alltid där det börjar. Jag är inte särskilt blommig av mig, utan mer en blad-, träd- och stenmänniska. Och jord, luft och vatten såklart. Jag går igång på former och struktur, på färgskiftningar som inte är perfekta utan levande. Mossa som breder ut sig i sitt eget tempo, bark som berättar om tid och väder, trädens kronor som rör sig i vinden. Växters stjälkar, bladens nervsystem, stenars tyngd och form. Allt det där som bara är, utan att försöka vara något annat. Det är där jag landar.

Nummer två är penslar och färg.
Och ja, det hänger ihop. För färg och form finns ju överallt i naturen. Jag älskar riktiga penslar, sådana som känns i handen, som nästan vill något. Ibland köper jag penslar bara för att de är vackra. Och färg… kulörer som inte skriker utan bär något. Linoljefärg ligger högt på min lista. Jag dras till det som är naturligt, det som åldras vackert, det som får leva vidare över tid. Mina favoritfärger hittar jag alltid ute, aldrig i en färgkarta.

Nummer tre är kanske inte lika självklart för alla, men för mig är det en av de starkaste: jord och gödsel.
Doften av jord som lever. Mull som smular sig mellan fingrarna. Det där mörka, som många kanske inte tänker på, men som är själva grunden till allt. Gödsel, som så många rynkar på näsan åt, ser jag som ren rikedom. Där finns näringen, livet, fortsättningen. Att få vara med och bygga jord, att förstå kretsloppet, att se hur något bryts ner för att bli något nytt – det är på riktigt något av det mest tillfredsställande jag vet.

Nummer fyra: vackra ting.
Och då menar jag inte perfekta saker. Jag menar sådant som överraskar lite. Som bär på en historia. Som lampan gjord av en damejeanne – den har fastnat hos mig. Jag äger ingen, men jag skulle inte tveka en sekund. Jag dras till det där lite oväntade, det som inte är massproducerat i känsla, utan som har något eget. Ibland tänker jag att jag bor i Alice i underlandet och har en stor spegel i köket med guldram, en stor bukett med glada blommor i badrummet, ja det där oväntade men som lyfter rummet.

Nummer fem: örter.
Alltid örter. Inne som ute. Ska jag ställa något på köksbordet blir det oftare timjan, rosmarin eller basilika än snittblommor. Det är något med doften när man rör vid dem, det där direkta, levande. Just nu står det timjan på mitt bord tillsammans med en orkidé och penningblad. Jag gillar den kombinationen. Det lite vilda möter det mer ordnade.

Nummer sex: litteratur.
Böcker är ett beroende, det är bara så. Trädgårdsböcker, odling, kokböcker – sådant som både ger kunskap och öppnar upp för drömmar. Jag kan mycket redan, men det spelar ingen roll. Jag vill ändå läsa, bläddra, inspireras. Och skönlitteratur, romaner, världsskildringar och öden, är en viktig del av mig och återhämtning, jag älskar att läsa. Är man bokoman så är man.

Nummer sju: vackert porslin och att duka vackert.
Det är något med att ge maten en plats. Att inte bara ställa fram något snabbt, utan faktiskt låta måltiden få ta lite utrymme. Vackert porslin, gärna med tyngd och karaktär, och en dukning som känns inbjudande. Det behöver inte vara perfekt, men det ska finnas en tanke. En känsla.

Nummer åtta: frökataloger.
Det här är nästan ett kapitel för sig. När de första katalogerna kommer för året händer något i mig. Överstrykningspennorna åker fram, listorna blir långa och planerna ännu längre. Frön… de får mig att känna mig rik. Det är något speciellt med att hålla något så litet som innehåller så mycket.

Nummer nio: riktiga råvaror.
Grönsaker som smakar något. Mat som har fått växa i sin egen takt. Råvaror med ursprung, med liv, med en historia. Det är där allt börjar för mig. Smaken, känslan, respekten för det som ligger på tallriken.

Och sist men inte minst – orden.
Kulturarv, ekologisk, kretslopp, själavård, mull, kompost, jord, odling, växtlighet, återbruk.

Ord som bär något större.
Ord som inte bara beskriver, utan som också pekar ut en riktning.

Och kanske är det just det som allt det här handlar om.
En riktning.

Mot något mer levande. 🌱