Vad ska vi stoppa i oss och vad är rimligt?

Just nu är jag djupt inne i planeringen av årets köksträdgård och sår för glatta livet. Det kanske låter som att jag planerar vad jag ska odla – men egentligen planerar jag vad jag ska äta resten av året. När jag sitter med frökataloger, anteckningar och skisser över bäddarna tänker jag inte först på växterna. Jag tänker på maten. Vad vill jag kunna gå ut och hämta? Vad vill jag lägga på tallriken i juli, i september, i november? Vad vill jag kunna lagra till vintern?

Köksträdgården blir då inte bara en plats där saker växer. Den blir ett levande skafferi. Det finns också en särskild glädje i att odla sin egen mat som är svår att ersätta med något annat. Att gå ut i trädgården och plocka det som ska bli middag några minuter senare. Att känna doften av tomatplantor i händerna eller dra upp en morot som fortfarande är kall av jorden. Det är något djupt tillfredsställande i det. Och utbudet är faktiskt så mycket större när man odlar själv. I affären är sorterna ofta få, utvalda för att tåla transport och lagring. Men i trädgården kan jag välja sorter för smak, färg och personlighet. Morötter som är lila, gula eller nästan röda. Sallat som smakar nötigt eller kryddigt. Tomater som är söta, syrliga eller nästan fruktiga.

Det gör maten roligare. Mer levande.

Jag har funderat mycket på det där att vi är inte så smarta som civilisation, besprutar kommersiell odling och köper för att äta dessa grönsaker. Och precis nu kommer det nya rapporter som eldar upp mig ännu mer. Att äta mat som är besprutad med kemiska bekämpningsmedel betyder att du bjuder in rester av ämnen som aldrig varit menade att ingå i en levande kropp. De påverkar tarmfloran, bryter ner den biologiska balansen och stör kroppens eget mikroliv.

När du äter sådant som odlats på mark som tappat sitt mikroliv av konstgödsel och giftrester får du också i dig den tystnaden, den dödheten. Det är nästan som att äta något som saknar själ. Din kropp gör sitt bästa, men den är inte byggd för att hantera kemikaliecocktails i mikrodoser dag efter dag. Jag kan se hur konsekvenserna smyger sig på. Inflammationer, trötta organ och intoleranser. En mage som protesterar och svullnar upp. En energinivå som dippar utan förklaring. En kropp som lagrar fett trots att man försöker leva hälsosamt.

Det behöver inte vara dramatiskt för att vara skadligt. Det räcker med den långsamma urholkningen. En kombination av yttre och inre stress är förödande. När vi äter besprutad eller processad mat hamnar kroppen i konstant reparationsläge. Därför blir det aldrig bara lite gifter. Det är alltid ett intrång i systemet som ska bära dig genom livet. Så jag väljer aktivt bort det nuförtiden, på riktigt är det viktigt.

Jag har de senaste månaderna tänkt mycket på vad jag äter och vem som producerar det jag stoppar i mig. Jag äter ju egentligen ganska hälsosamt, och ändå mår inte min kropp riktigt bra när jag äter icke ekologiskt. Och kanske är det därför jag planerar köksträdgården på ett annat sätt i år. Inte bara utifrån vad som är roligt att odla, utan utifrån vad jag faktiskt vill äta. Vad min kropp behöver. Vad jag vill kunna skörda, lagra och laga mat av under resten av året.

För när jag planerar vad jag ska så planerar jag egentligen också vad jag ska äta. Hur mina måltider ska se ut. Hur mitt skafferi ska fyllas. Och någonstans där, mellan fröpåsarna och de tomma bäddarna, finns också en känsla av hopp. För varje frö jag lägger i jorden är ett litet löfte om framtida måltider.

Mat som vuxit i levande jord.
Mat som fått växa i sin egen takt.
Mat som faktiskt ger kroppen något tillbaka. 🌱

Mycket mer att läsa:

💛 Hej och välkomna hit – till Bondjäntans universum! HÄR

💛 I Bondjäntans kök i mars HÄR

💛 Börja bokasha dina matrester – steg för steg HÄR

💛 Hållbarhet som rörelse, inte facit HÄR

💛 Så börjar du odla din egen mat – steg för steg HÄR

💛 Hur kan vi påverka matproduktion? HÄR

💛 Riktigt hälsosamma morötter? HÄR

💛 Vad väljer jag att stoppa i mig? HÄR

💛 Fredligt uppror! HÄR