Det finns en sĂ€rskild stĂ€mning i trĂ€dgĂ„rden nĂ€r odlingssĂ€songen rundas av. Luften Ă€r krispig, jorden fuktig och dagarna kortare. Man kĂ€nner nĂ€stan hur allting drar sig tillbaka, inĂ„t. Nu Ă€r det dags för mig att stĂ€da undan odlingstiden â men inte stĂ€da som i âstĂ€da bortâ, utan mer som att bĂ€dda in. För i trĂ€dgĂ„rden handlar det ju inte om slut, utan om paus.
I den bĂ€sta av vĂ€rldar sĂ„ Ă€r det som Ă€r praktiskt som ligger nr 1 pĂ„ listan: tömmer krukor, hinkar och vattenkannor sĂ„ att de inte fryser sönder. Stöttor, spaljĂ©er och snören fĂ„r komma in pĂ„ tork och vila upp sig inför nĂ€sta sĂ€song. Redskapen fĂ„r en snabb rengöring och ibland en droppe olja â lite spa-behandling innan vinterdvalan.
Men om sanningens ska fram sĂ„ Ă€r det sĂ€llan detta jag hinner med. Jag staplar krukor eller stĂ€ller undan dem och tömmer de allra flesta pĂ„ vĂ„ren nĂ€r jag tar hand om “fuljorden”. Det kan hĂ€nda att jag hinner med att tömma nĂ„gra av de ömtĂ„ligaste krukorna och dĂ„ landar jorden i tunnor inför vĂ„ren. Och redskapen, ja oftast stĂ„r de mot en husvĂ€gg eller förrĂ„dsvĂ€gg i vĂ€ntan pĂ„ anvĂ€ndning, de Ă€r ju liksom dĂ€r hela tiden.
Sen kommer vĂ€xterna. De ettĂ„riga fĂ„r tackas av och lĂ€ggas i komposten â dĂ€r fĂ„r de börja sitt nya liv som framtida jord. Eller stĂ„r de faktiskt kvar dĂ€r de Ă€r och vĂ€ntar pĂ„ att bli tĂ€ckmaterial nĂ€sta sĂ€song. De flerĂ„riga klipper jag ner pĂ„ vĂ„ren allra oftast. De allra flesta vissna stjĂ€lkar fĂ„r stĂ„ kvar som skydd Ă„t bĂ„de vĂ€xten och smĂ„krypen som övervintrar dĂ€r. Det fĂ„r gĂ€rna se lite rufsigt ut â det Ă€r naturens tĂ€cke. Vi har ju en tendens att vilja stĂ€da bort allt nĂ€r hösten kommer â kratta rent, klippa ner, sopa undan. Men trĂ€dgĂ„rden mĂ„r faktiskt bĂ€ttre av lite rufs och oreda. De vissna stjĂ€lkarna, löven och fröstĂ€llningarna Ă€r inte skrĂ€p â de Ă€r skydd, mat och hem för mĂ€ngder av smĂ„ liv. I varje torkad stjĂ€lk och lövhög bor nĂ„gon som gör nytta: nyckelpigor, fjĂ€rilslarver, spindlar och tusenfotingar som övervintrar dĂ€r och hjĂ€lper till att hĂ„lla balansen nĂ€sta sĂ€song.
Att spara lite rufs Ă€r alltsĂ„ ett sĂ€tt att samarbeta med naturen istĂ€llet för att motarbeta den. Det hĂ„ller kvar fukten i jorden, ger nĂ€ring nĂ€r allt bryts ner, och gynnar det myllrande mikrolivet under ytan. En trĂ€dgĂ„rd som fĂ„r vara lite stökig pĂ„ hösten Ă€r ofta den som vaknar friskast pĂ„ vĂ„ren. SĂ„ nĂ€sta gĂ„ng du stĂ„r dĂ€r med krattan i handen â lĂ€gg bort den en stund och tĂ€nk: det dĂ€r âstökigaâ Ă€r egentligen bara livet som laddar om.
Odlingarna fĂ„r ocksĂ„ sin vinterbĂ€dd. Efter en lĂ„ng sĂ€song av vĂ€xande, skördande och jordande Ă€r det dags att tacka jorden med lite omtanke. Jag tĂ€cker odlingsbĂ€ddarna med det jag har till hands â löv, halm, grĂ€sklipp, gammalt vĂ€xtmaterial eller till och med halvrutten kompost. Allt som naturen bjuder pĂ„ just nu fĂ„r bli del av tĂ€cket.
Det hĂ€r tĂ€cket fungerar som bĂ„de filt och buffĂ©. Det skyddar jorden mot vinterns kyla och piskande regn, hĂ„ller kvar fukten och ger mikrolivet dĂ€r under chans att fortsĂ€tta arbeta â lĂ„ngsamt men envist â hela vintern. Maskar, svamphyfer och bakterier bryter ner materialet i sin egen takt och förvandlar det till fin, nĂ€ringsrik mull som vĂ€ntar pĂ„ vĂ„ren.
En tĂ€ckt jordyta Ă€r en levande jordyta. Det hindrar ogrĂ€s frĂ„n att ta över, bevarar strukturen och ser till att jorden inte blĂ„ser bort eller torkar ur. Och det Ă€r nĂ„got vĂ€ldigt tillfredsstĂ€llande med att stĂ„ dĂ€r i slutet av hösten och se bĂ€ddarna ligga inbĂ€ddade, redo för vila. Ett levande tĂ€cke istĂ€llet för en tom jordyta â en pĂ„minnelse om att trĂ€dgĂ„rden aldrig riktigt sover, den bara vilar och laddar.
Dessutom tar jag hand om löven som inte Àr tÀckmaterial och skapar guld med dem! Ibland hinner jag inte ta hand om alla löv och dÄ gör jag det pÄ vÄren, ocksÄ ganska skön kÀnsla.
NĂ€r resten av trĂ€dgĂ„rden gĂ„r till vila blir Jordmakeriet nĂ€stan som ett eget litet ekosystem mer eller mindre i dvala. De fem kompostfacken fĂ„r sitt sista tillskott av trĂ€dgĂ„rdsrens, kanske att man skulle tĂ€cka dem och ha lock men det har jag aldrig gjort tidigare. Bokashihinkarna fĂ„r stĂ„ och vila, samlas pĂ„ hög eller blir tömda i stor tunna â de fĂ„rvila i lugn och ro dĂ€r utan stress i vĂ€ntan pĂ„ vĂ„ren. Jordfabrikerna, mina smĂ„ magiska lĂ„dor, fĂ„r ocksĂ„ vila och samlas pĂ„ hög. Möjliga att ta in i vĂ€rmen för jordproduktion.
Tunnorna med gödselvatten â nĂ€sselvatten, ogrĂ€svatten och alla de andra brygderna â fĂ„r jag alltid fundera en extra gĂ„ng pĂ„. En del fĂ„r stĂ„ kvar och frysa, andra tömmer jag i komposten. Det luktar inte alltid ljuvligt, men det kĂ€nns som att rensa luften inför en ny sĂ€song.
Lövkomposterna i sĂ€ckar fĂ„r gĂ€rna stĂ„ orörda â dĂ€r pĂ„gĂ„r lĂ„ngsam magi under hela vintern. Maskar, mikrober och svamphyfer fortsĂ€tter sitt tysta arbete trots kylan. Jag Ă€lskar tanken pĂ„ att jorden liksom lever vidare, Ă€ven nĂ€r allt annat verkar stilla.
Jag lĂ€mnar aldrig Jordmakeriet för sĂ€songen utan det Ă€r kanske en liten paus men hjĂ€rta och hjĂ€rna Ă€r dĂ€r. Det ser stilla ut â men under ytan fortsĂ€tter livet, i det lilla. Och till vĂ„ren, nĂ€r solen vĂ€rmer tunnorna igen, kommer doften av jord, mikrober och nytt liv tillbaka.
För att vintra in Ă€r inte att avsluta. Det Ă€r att ge jorden en chans att vila â och drömma fram nĂ€sta sĂ€song.
